Min kompis påverkas fortfarande av föräldrarnas vårdnadstvist

Det syns nästan aldrig på utsidan hur någon mår innerst inne. Som kvinna så tror jag att jag har mer erfarenhet av detta än vad många män har. Jag vet inte hur många tjejkompisar till mig som lidit av - eller fortfarande lider - av olika typer av ätstörningar. Detta som ett exempel. Många har klarat sig bra och kan numera hålla en normal inställning till kost kontra träning - men vissa har fortfarande problem som funnits sedan tonåren. Vissa sår läker aldrig och allt detta kommer upp av en anledning.

Jag har en kompis som jag nyligen lärt känna och som på ytan är världens gladaste, mest positiva och roligaste person. Vi kommer riktigt bra överens. I fredags så satt vi och drack vin efter jobbet och kom då att tala om våra familjer. Jag berättade om min familj och alla små egenheter som finns i den. Hon å sin sida satt mest tyst och nickade.

Då jag frågade om hennes familj så sa hon att hon inte längre hade någon vidare kontakt med någon av sina föräldrar och att det var något som skett gradvis. Då hon var sex år så hade hennes föräldrar skilt sig från varandra och det hade varit okej till en början - men efter något år så hade allt blivit helt hysteriskt. De hade hamnat i en vårdnadstvist. Mamman tyckte tydligen att pappan var olämplig som vårdnadshavare och hade därför inlett en vårdnadstvist för att då vårdnaden om min kompis - vi kan kalla henne A.

Mamman ljög och smutskastade

A förstod inte riktigt vad föräldrarna bråkade om och hon upplevde det som att denna vårdnadstvist var hennes fel. I en sexårings hjärna så kan en vårdnadstvist gå från att handla om en själv till att handla om att ingen av föräldrarna vill ha en. Det skedde för A.

Dessutom så var A:s mamma extremt svartsjuk och då hennes pappa träffat en ny kvinna så började mamman smutskasta honom inför A. Hon sa att han inte älskade henne längre, att han bara hade tid för sin nya familj och att han inte ville ha med A att göra längre. Det skumma var att mamman faktiskt fick vårdnaden om A och att hon således vann den vårdnadstvist de inlett.

Kontakten med pappan rann ut i sanden - mycket beroende på allt som mamman sagt. Trots att pappan och A hade umgängesrätt så träffades de sällan och i takt med åren så uteblev besöken helt.

Först för något år sedan så kontaktade pappan A och ville träffas. Där sa han att han skickat hur många brev som helst och hela tiden försökt få till stånd att träffas.Mamman hade hela tiden sagt att A var sjuk, att hon inte ville träffa pappan och att hon aldrig mer vill se honom. Det var alltså mamman som hade ljugit hela tiden.

Däremot kan man tycka att pappan borde ansträngt sig mer. man släpper väl inte taget om sin dotter även om det handlar om att man förlorat en vårdnadstvist? Men, det är mamman som betett sig ruttet. Tänk att förlora sin pappa och all den tryggheten bara för att mamman inte kan acceptera att han träffat en ny kvinna. Usch. Av förklarliga skäl så träffar alltså A knappt sin mamma längre heller. Det skulle inte jag göra heller.

Varför fick hon ingen hjälp?

Det är den stora frågan. Hur kunde kommunen missa att följa upp hur allting går; höra från både pappa och mamma hur umgänget med A fungerade. Varför fick hon inte träffa en barnpsykolog eller en kurator?

Här borde det finnas resurser att sätta in och ta lärdom av. Inget barn ska behöva hamna i kläm bara för att föräldrarna skiljer sig. En vårdnadstvist ska inte behöva innebära att en förälder försvinner. Ett barn har rätt till både mamma och pappa.

Här kan den som vill läsa mer om hur vårdnadstvister egentligen går till.

28 Aug 2019